Hej då, storkar!

I utkanten av ängen stod en hög gammal stolpe, och högst upp på den ett jättestort bo av pinnar. Hela sommaren hade kaninen Hoppsan och räven Rödis kommit hit för att titta på storkfamiljen: mamma, pappa och tre storkungar. När ungarna kläcktes var de vita och fluffiga som bomullstussar. Nu hade de vuxit till nästan vuxna fåglar, bara näbbarna var fortfarande mörka. Storkarna hälsade alltid genom att klappra, snabbt och hårt med näbben. ”De har nästan ingen röst”, förklarade Rödis. ”De pratar genom att klappra.”