Lilla igelkotten Taggis och ilskestormen

Det var en varm, blåsig eftermiddag. Lilla igelkotten Taggis satt under en gammal tall och byggde ett torn av kottar. Han lade kotte på kotte, långsamt och mycket noggrant. Tornet var redan nästan lika högt som han själv. ”Bara en till, så blir det det högsta i hela skogen!” viskade han. Då kom en vindpuff, och tornet rasade. Kottarna rullade över mossan åt alla håll.

Taggis stampade med foten. Kinderna blev röda och heta. Taggarna på ryggen reste sig som en borste. Tassarna knöt sig av sig själva till små, hårda bollar. I magen morrade och mullrade det. Över hans huvud dök ett litet, mörkt moln upp, och ur det blixtrade det. Det var ilskemolnet. Det kom alltid när Taggis blev riktigt arg.

”Flyg bort!” ropade Taggis åt molnet. Han drog in luft och blåste på det av alla krafter: fff, fff, fff! Men molnet flög inte alls bort. Det svällde, växte och blev ännu mörkare. Taggis började snabbt bygga upp kottarna på nytt. Tassarna darrade, så kottarna föll ner en efter en. Det droppade från molnet rakt på hans nos: plopp, plopp. ”Ingenting går bra för mig!” fräste han och satte sig på mossan.

Just då kom räven Rödis gående på stigen. Han fick syn på de utspridda kottarna och det mörka molnet över vännens huvud. Han satte sig bredvid, men inte för nära, så att taggarna inte skulle sticka honom. ”Jag ser att du är väldigt arg”, sa han lugnt. ”Vinden välte mitt torn!” muttrade Taggis. ”Och molnet vill inte flyga bort, fast jag blåser och blåser!” ”Jag vet hur det är”, nickade Rödis. ”Jag hade också ett sådant moln en gång.”

”En gång ritade jag en stor sol i sanden med en pinne”, berättade Rödis. ”Den hade strålar ända ut till stigen. Sedan kom regnet och spolade bort den på ett ögonblick.” Räven suckade vid blotta minnet. ”Då dök det upp ett ilskemoln över mig också. Jag blåste på det av alla krafter, precis som du.” ”Och sedan då?” frågade Taggis bakom sina uppburrade taggar. ”Det växte och växte”, skrattade Rödis. ”Ilskemoln tycker inte om brådska. De tycker om lugna andetag. Jag ska visa dig.”

Rödis lyfte ena tassen, som om han höll en blomma i den. ”In med luften genom näsan, som när man luktar på en blomma”, sa han. Sedan lyfte han den andra tassen, som om han höll ett ljus. ”Ut med luften genom munnen, som när man blåser på ett ljus. Men alldeles sakta, så att lågan bara dansar.” Taggis försökte. Han luktade på en osynlig blomma och blåste på ett osynligt ljus. In – blomma. Ut – ljus. Molnet slutade blixtra och mullrade nu bara tyst.

”En gång till”, viskade Rödis. In – blomma. Ut – ljus. Från molnet föll bara några alldeles små droppar. Taggarna på igelkottens rygg lade sig sakta ner. In – blomma. Ut – ljus. För varje andetag blev molnet mindre och ljusare. Snart var det bara en liten vit molntuss kvar, rund som en ring. En molntuss är ett pyttelitet, fluffigt moln.

”Och nu tornet?” frågade Rödis. Taggis nickade och log äntligen. Han började bygga tornet på nytt. Den här gången tillsammans med Rödis. ”Först en grund”, sa räven. ”Grunden är tornets allra nedersta del. På den vilar allt det andra.” De lade en bred ring av de största kottarna på mossan. Högre upp lade de mindre, och allra högst upp ställde de en alldeles liten kotte. Den vita molntussen hängde över Taggis och tittade nyfiket på bygget.

Plötsligt blåste det igen. Tornet gungade, och den lilla kottan högst upp ramlade ner vid Taggis fötter. Igelkotten kände att kinderna blev heta igen. Molntussen över hans huvud började mörkna. Men den här gången blundade Taggis själv. In – blomma. Ut – lju… Han hann inte ens avsluta, för molntussen ljusnade och svävade högt upp, lätt som en fjäder.

Taggis öppnade ögonen och skrattade tyst. ”Jag blev lite arg”, sa han. ”Men det går över nu. Kan du ge mig den lilla kottan?” Rödis räckte den till honom med ett leende. Taggis ställde kottan högst upp på tornet, försiktigt, som om den vore den dyrbaraste skatten. När vinden blåste för tredje gången gungade tornet bara lite. Den breda grunden höll det stadigt. Och för säkerhets skull luktade Taggis på en osynlig blomma.

På kvällen gömde sig solen bakom tallarna. Tornet av kottar stod kvar under trädet, gyllene i de sista solstrålarna. Taggis låg redan i sin bädd av mjuka löv. Han tog ännu ett långsamt andetag, bara så, för god natt. In – blomma. Ut – ljus. Över den mörknande himlen gled en liten vit molntuss förbi. I gräset spelade syrsorna mjukt. God natt, Taggis.